Upsala Nya Tidning recenserar Iskallt Våld

Recensioner av Iskallt Våld

Iskallt Våld i mp3-format: ladda ner pilotavsnitt här

2005-07-26

Spännande thrillerdebut av Uppsaladuo

Av:Gunnar Olsson

Ulf Broberg/Peter Lundström
Iskallt våld (Kalla kulor förlag)

För många år sedan gick på svenska biografer en film som hette Sånt händer inte här. Temat var: Inte kunde lilla trygga Folkhemssverige drabbas av såna hemskheter som lamslog den övriga världen. Men efter Palmemordet, 11 september, Lindhmordet, Madridattentatet - och nu senast Londonbomberna - har vi förlorat tron på ett evigt tryggt Sörgården.

Nästan övertydligt demonstrerar herrarna Broberg och Lundström detta i sin debutbok Iskallt våld. Boken gör skäl för titeln: våldet som skildras är totalt målinriktat och hänsynslöst, ett i yttersta mening iskallt våld. Handlingen är förlagd till Mälardalen, och miljöerna i till exempel Uppsala, Stockholm och Arlanda är närsynt och insiktsfullt skildrade. Människor som bor eller bott i dessa miljöer har här en liten gräddfil: de får ut extra mycket av boken.
Både verkliga och påhittade personer dyker upp under resans gång. Den inleds nyårsafton 2003 då lugnet på SOS-centralen i Uppsala hastigt bryts av ett telefonlarm om en brinnande bil på E 4, strax söder om Gnistarondellen. Men det är ingen vanlig trafikolycka utan ett dubbelmord - och snart nog ett trippelmord, då landets justitieminister Thomas Bodström kidnappas och brutalt avrättas. (Undras hur han upplever boken?)

I periferin förekommer också landshövding Anders Björcks famösa ingripande mot slöa Uppsalapoliser vid Slottet som ett slags lustifikation. Fast så lustig är väl knappast den (nu snart glömda) incidenten. De igenkännbara potentaterna nämns för övrigt inte vid namn utan kallas till exempel justitieministern, landshövdingen och statsministern.

Författarna använder sig av ett otal förkortningar, till exempel Must, Ssg, lkc, Qp och rkc. Detta slags akronymer kan i lyckliga fall ge en läsare en känsla av äkthet, att författarna i fråga är pålästa - och till och med kan huvudpersonernas fikonspråk. Men här har Broberg/Lundström i ivern att med breda penseldrag ge en illusion av verklighet gått till överdrift. I stället för att ge läsaren en känsla av äkthet får läsaren i stället en känsla av vara dum och utanför. Likaså har författarnas bruk av notbokskorta datum-, tids- och lägesnoteringar drivits långt bortom rimligheten. 150 sådana kortradingar på 300 sidor blir bara för mycket!
Men intrigen, thrillertempot, trovärdigheten och den oväntade och kusliga upplösningen är det inget fel på, och herrarna kan sina saker! Peter Lundström har lång erfarenhet från snart sagt allt polisarbete, och Ulf Broberg är journalist med lokalradiobakgrund. De har, kanske lite mot vissa odds, skrivit en bok tillsammans - trots att Lundströms första utrop blev: Aldrig i livet!

Deras arbetssätt , att skriva ihop, avsnitt för avsnitt, borde ha gett en oerhört rapsodiskt resultat. Men historien hänger väl ihop, även om förlagstexten inte alltid stämmer: "Uppsalapoliserna Arne Lindroos och Paula Sjöö kastas in en värld som de inte riktigt visste fanns", skriver man på omslaget. Visst finns Lindroos och Sjöö med, men de är knappast några huvudpersoner. Sådana finns egentligen inte, och det är just en av bokens förtjänster att perspektivet oupphörligen förändras.
Morden på justitieministerns livvakter och ministern själv och sedan den lavin av händelser som leder fram till upplösningen speglar enligt författarna "det öppna samhällets enorma sårbarhet". Att vi inför totalt hänsynslös kriminalitet står nästan oskyddade säger sig nästan självt. Men hur skyddar vi oss mot fiender som opererar även inifrån? När vårt samhälle möter det iskalla våldet, kan vi då lita på dem som vi lärt oss ska vara de pålitliga, samhällsbärarna, skriver författarduon.
En ruskig bok - men också en ruskigt spännande bok!

UPsetters gästbok